4
Home » Praktisk träning av fotens senskador

Praktisk träning av fotens senskador

Praktisk träning

– träning efter senoperationer och andra skador på senor. Träning av muskler / senor vid obalans eller nedsatt kraft.

Vi har valt att fokusera på senoperationer och rehabilitering därefter. Framför allt för att det är det som är svårt, men också för att det ger kunskap om och ett tänk för hur man ska rikta träning av den icke opererade foten.

Övningarna och övningsexempel kommer att beskrivas mer i detalj vad gäller de riktade fotövningarna, medan andra så som bålstabilitet allmän träning berörs ytligt och exemplifierande. Väl medvetna om den kunskap som finns ute hos sjukgymnaster om just detta.

Kontakt med patienten

Låt oss börja med hur kontakten med patienten måste ske, vilket är grundläggande förståelse för att få resultat. Efter flera år av möten med nyopererade fotpatienter har vi förstått hur viktigt den första kontakten är, den är så pass grundläggande att den kan påverka slutresultatet.

Vid första besöket , låt patienten ganska snart få av sin ortos och sitta på britsen. När foten har varit gipsad eller skyddad av ortos är det för många skrämmande bara att ha foten ”i det fria”. Bara genom att hålla och undersöka foten (stimulera proprioceptionen), så skapas tillit och ”närhet” till den opererade foten. Detta kan med fördel göras under anamnesupptagandet så att man berör foten också när man ”småpratar”. Genom att på så sätt distrahera patienten, som ofta i detta skede upplever foten som både skör och obehaglig, kan man hjälpa patienten att ta till sig foten. Den är tidigt i rehabiliteringen nämligen sällan inkluderad av patienten. Passa på att förklara vilken operation som är gjord och varför genom att visa på den opererade foten. Kunskap och förståelse om vad som är gjort skapar trygghet och tillit hos patienten.

Faser under rehabiliteringen

Vi har sett att patienten utvecklar sin närhet till sin fot i 3 faser, som ofta beskrivs efter 6 veckor som ”den opererade foten”, alltså foten är inte en del av patienten.

Efter 9 veckor beskrivs den som ”den högra/vänstra foten” och foten börjar integreras. I slutet beskrivs ”min fot”, vilket stämmer med den fysiologiska slutfasen i rehabiliteringen.

Denna process hos patienten måste förstås, för att begripa det flöde som följs.

Det underlättar att dela in rehabilIteringen i veckor efter operation, så att man på så sätt kan anpassa rehabilitering efter läkning och hållfasthet. Indelningen kan vara lite flytande från patient till patient. När sjukgymnasten först träffar patienten är det, som tidigare nämnts, väl investerad tid att ge information om hur och varför operationen är gjord. Patientens förståelse och kunskap om det gjorda ingreppet förenklar rehabilitering och fungerar väl som motivator. I det tidiga skedet är svullnad regim central, högläge alltid när patienten sitter. Det är önskvärt om patienten ligger och vilar. Gärna ligga under någon timme morgon och eftermiddag för att få svullnaden att minimeras. (Det går att stimulera balansreceptorer tidigt genom att använda Pilates boll eller balanskudde för att träna balansering genom att sitta på bollen, hitta mittlinjen, hitta bålstabilitet, träna armpendling etc.)

Generella övningar

Under den första tiden är övningar generella, i den mening att de inte direkt är fotövningar. Övningarna syftar till att stimulera proprioceptionen och centrering av kroppen på de sätt som går utan att belasta på fötterna. Men även stärka och bibehålla styrka i de muskler som underlättar och som är förutsättning för gående och stående. Således fokus kring höftstabilitet, bålstabilitet och lår styrka. Övningar innefattar riktad muskelträning till träning i hela rörelsekedjor som gång.

Man måste ta hänsyn till att foten gärna svullnar efter operationen, så att man kan behöva begränsa träningspassen i längd.

Speciell fotträning

Rehabilitering efter operation på senor måste ske långsamt, varsamt och med kvalitet. Återigen, initialt och längre än man tror, behöver patienten hands-on för att hitta nya funktioner som möjliggjorts av operation. Sjukgymnasten behöver veta och ha kunskap om varför ingreppet är gjort och kunna förmedla det till patienten. Har senan flyttats för att verka som ett passivt hängsle och balansera upp foten eller förväntas det att senan skall verka dynamiskt med en ”ny” uppgift? Dessutom, vad har gjorts med senan, bara sutur/ rekonstruktion eller har den eget nytt benfäste? Sena i nytt benfäste kräver försiktighet, det finns en rupturrisk i 3 månader, medan den suturerade sena redan efter 2 v kan aktiveras utan motstånd och med motstånd efter ca 6 v. Finns risk för sammanväxningar med intilliggande struktur? Allt detta påverkar hur rehabplan utformas.

Slutligen….

…det är med denna kunskap som sjukgymnasten först träffar patienten. Tiden är väl investerad tid (att ge information om hur och varför operationen är gjord.) Patientens förståelse och kunskap om det gjorda ingreppet förenklar rehabilitering och fungerar väl som motivator.

Återigen, initialt och längre än man tror, behöver patienten hands-on för att hitta nya funktioner som möjliggjorts av operation. Förvisa inte patienten till gymmet med ett träningsprogram, det kan vara helt ödesdigert, om det sker för tidigt. Dels för att en stor grupp av dessa patienter är äldre och utan eller med liten träningsvana, men även för att de har haft lång tid på sig att utveckla kompensatoriska rörelser i foten/ kroppen innan operation. De har, så att säga, haft tid på sig att utveckla ett dysfunktionellt rörelsemönster, pga ett progredierande funktionsbortfall och smärta. Inte sällan har de dessutom utvecklat en stark rörelserädsla. Postoperativt kan man förvänta sig att denna rädsla har förstärkts.

En grundprincip för tidig rehabilitering värd att repetera är: Rörelseträna utan belastning, belasta utan rörelse. Rehabilitering postoperativt tar också hänsyn till fotens funktionsbortfall pga rörelserädsla, smärta och dysfunktion pga skada.